Upp som en sol, ner som en pannkaka...

...så förbannat ledsen. Fuck. Jag är så innerligt trött på att behöva uppleva den här känslan. Jag förstår faktiskt inte vad som förväntas av mig. Mitt liv är simpelt. Och jag försöker leva så enkelt som möjligt. I min värld bestämmer jag över mitt liv. Kalla det egoistiskt om du vill. För mig har inte egoism en negativ klang. Tvärtom. För mig symboliserar det att jag faktiskt sätter mig själv främst. Om inte jag gör det, vem skulle då?

Från det att jag var 15 år gammal har jag fått försvara mig själv. Jag lärde mig snabbt hur att överleva. Att alltid ligga steget före. Att vara på sin vakt. Att vara smartare än mina motståndare. Oftast stod jag som vinnare i ringen. Jag utnyttjade hellre min hjärna än att slåss. Men jag backade aldrig en cm om fight var enda utvägen! Jag var en kicker. Och inte dummare än att jag letade upp den som såg att vara överhuvud. Att underskatta min storlek var orutinerat. Mina 160 cm och 50 kg är explosiva. Mina motståndare har 9 av 10 gånger varit män. 2 meter långa eller 2 meter breda ingav inte skräck hos mig. Det är fördel att vara liten! Sålänge man vet hur och var att slå faller de som tändstickor! Att boxa ner den största direkt gör ofta att de andra avviker. Aldrig nånsin har jag varit/är rädd för att få däng ute på stan. Jag skapade mig ett våldsamt rykte och fick därmed inga fiender. Stryk fick jag istället tillräckligt mycket hemma i den egna bostaden av exmaken. Snacka om att leva ett dubbelliv. Tragiskt men sant. Men vet ni, mina hårda år lärde mig en sak. Sålänge man tror på sig själv kan man åstadkomma precis vad som helst.

Jag tillverkade en mur. En tjock mur. Överst fanns endast en liten glipa. Lagom stor för mig att kunna andas. Och tillräckligt liten för att ingen skulle kunna ta sig in och äta upp mig.

En dag förändrades mitt liv. Helt oförberett. Den exakta dagen var 4 april 2008. Vädret var kyligt trots att solen sken. Genom den lilla glipan kom en kille. En helt fantastisk människa. Vem i helvete gav honom tillstånd att göra intrång i mitt liv?! Med sin otroliga personlighet möblerade han om hela min själ. Den enda som någonsin lyckats med bedriften att se mitt hjärta utan att först öppna mig med skalpell!
En magisk känsla. Jag levde för första gången på riktigt. Mycket märkligt.
19 november 2008 förändrades återigen mitt liv och min tillvaro. Marken under öppnade sig och jag föll hejdlöst ner.

4 veckor senare och 12 kg magrare började jag återigen bestiga berget för att nå toppen. Och jag lyckades! Här står jag idag. Stabilare än självaste Mount Everest. Mer medveten än någonsin om vem jag är och vad jag vill. Aldrig mer ska jag trilla i det där hålet. Så sant som jag heter Marie. Eller Marie D som Marias barn skulle säga. Sötingar =)

Vad vill jag egentligen säga med ett aplångt jävla inlägg? Jo, tro på dig själv. Det du känner i hjärtat kan inte läggas på bord. Du behöver inte bevisa ett dugg. Dina ord är tillräckliga. Du har bara dig själv. Det är den enda du behöver vara. Viktigt att komma ihåg är: om du påbörjar något, se för fan till att avsluta det oxå.
Jag älskar och avgudar mina vänner! Har sagt det för, men det kan aldrig sägas för många gånger.

Jag är less på att behöva försvara mig. Jag orkar inte fler fighter. Vad måste jag bevisa? Ta mig för den jag. Det är ditt val. Inte mitt.

Peace

">