Ansvar

19 november 2008 gjorde jag ett katastrofalt misstag. Jag sårade inte bara mig själv. Jag drog ner andra i mitt fall. Riktigt elakt! Det misstaget lär jag aldrig göra om. Vissa saker lär man för livet.

En "bekant" till mig har snärjt in sig. Och jag frågar varför han tillåter sig själv att utsättas för problem.
För att göra storyn kort:
Han hade en tjej. Som bröt upp. Han tog detta riktigt hårt. Vet inte hur många timmar vi snackat om hans känslor för detta ex.
Mitt råd var att sörja. Det är det enda som hjälper för att kunna komma vidare. En dag inser man att livet faktiskt fortsätter.
För en tid sedan var han ut på Afterwork. Och råkar på en tjej. De snackar. Kille gillar tjej. Tjej gillar kille. Problem. Hon är upptagen! Bra att hon berättar detta. Men problemet kvarstår. Upptagna människor är tabu! Sen skiter jag fullständigt i om det finns känslor från bådas håll. Är det så att de gillar varandra så M Å S T E hon först lämna sin partner. Det är fanimej inte ok att de messar och skriver till varandra på nätterna.

Jag ställde en snabb och enkel fråga: varför gör du såhär mot dig själv? Du har ett ansvar gentemot dig själv. Och henne. Och hon i sin tur har ett ansvar mot sin kille. Tänk om det var du som vore hennes kille i detta fall. Att du var den som blev utsatt.
Hela jävla livet är ett stort ansvar! Mot sig själv. Mot medmänniskor. Mot sin omgivning.
Jag har en förmåga att vrida och vända på det mesta. Men i slutändan handlar allt om sunt förnuft och logiskt tänkande.
Mitt sista råd till honom var att ställa krav på henne. Ska de ha fortsatt kontakt måste hon bryta med sin kille.

Jag är inte perfekt. Jag har gjort mina misstag. Jag är inte mer än människa jag heller. Men vissa saker gör man aldrig om. Nånsin.
Finns inte ett förhållande i hela världen som är problemfritt. Men att skapa bekymmer, eller utsätta sig för krångel är onödigt.

Sätt dig själv främst. Ställ krav. Viktigast av allt är ändå att öppna käften.

Nu lär jag springa så sulorna glöder =)
Hej hopp