Känns efternamnet igen? Minns ni Dave Pelzer? Mannen som ligger bakom böckerna om "Pojken som kallades det" osv. Jag har just påbörjat ny bok. Igen. Den här storyn är skriven av Dave's bror. Som även han utsattes för moderns grymhet. Jag har avverkat 5 kapitel. Och det är tamefan fruktansvärt hur man kan utsätta sina barn för denna tortyr! Jag blir spyfärdig.
Dessa bröder besitter en nästintill omänsklig överlevnadsvilja. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra. Var det samma kraft som fick mig att vilja fortsätta leva? Har jag samma egenskap som bröderna? Vi har inte genomgått samma resa. Det vi har gemensamt är att det var en resa till helvetet tur o retur. Vem är jag att döma två så olika upplevelser? *rycker på axlarna*
Jag fick aldrig stryk av mina föräldrar. Eller jo - en gång. När jag hade rymt hemifrån. Min mamma var skogstokig och rädd på samma gång. Jag klandrar henne inte. Men jag hade aldrig gjort samma sak. Jag tror inte på att aga sina barn.
Jag o Linda kom in i en djup diskussion strax innan jag skulle åka hem. Mitt förflutna har givetvis präglat mig. Och till viss del format mig till den människa jag idag är. Men vem är då jag, Marie? Hon är en oerhört självständig typ som alltid haft en dragning till det förbjudna. Min vilja är av stål och har jag gett mig fan på göra nåt, så gör jag det! Oavsett med eller mothåll. En egenskap att älska. En egenskap att avsky.
Det är skitsvårt att beskriva sig själv. Jag känner mig själv. Jag vet vad jag vill. Jag vet vem jag är. Men man uppfattar alltid människor olika. Linda känner mig på ett vis. Millan känner mig på sitt vis o så rullar det på. Ingen av mina vänner känner mig på samma vis. Förstår ni hur jag menar?
Uppfattas jag verkligen som oansvarig bara för att jag hellre skrattar än lever med ett ständigt allvarligt smile? Jag tar livet på allvar. Sanna mina ord. Är ohyggligt tacksam för att jag andas!
De som tror annat kan skita på sig. Jag bryr mig inte ett dyft om vad andra tycker, tror och anser om mig. Jag kör mitt race. Och jag har gjort det förbannat bra! Min vilja är min styrka och svaghet på samma gång.
Den som upplevt de saker jag varit med om skulle troligen aldrig ifrågasätta.
Vissa våldtas, blir aldrig mer sig själva och vill ta livet av sig. Jag lider med dessa tjejer. Verkligen! Fy fan. Är det för att hoppet övergivit dessa? Orkar de inte strida mot den inre demonen? Jag kan inte svara för dem. Jag kan bara svara för mig själv.
Jag har varit offer. Men jag har oxå varit jägare. Jägaren som ständigt letade byte. Äta eller ätas? Jag åt, för att orka stria mot jägaren som slet köttstycken från min kropp. Psykisk kannibalism.
Ett jävla tråkigt inlägg faktiskt!
Att vara allvarlig är inte min starka sida. Jag är allvarlig när jag måste. Annars föredrar jag att leva. I mitt liv ingår oftast ett glatt tryne och flängd käft.
Att skratta innebär inte att man är oansvarig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.