För ett tag sedan bröt jag helt med en av mina vänner. Detta pga att hon var riktigt nere i drogträsket. Jag pallade helt enkelt inte med henne. Uselt skick är lindrigt uttryckt! Det är otäckt! Humöret hos en narkoman kan utan tvekan jämföras med "fritt fall". Och det är tametusan inte trevligt nånstans. Från gullig till pissed off på två röda! God blir ond.
Vår vänskap försvann omedelbart när hon injicerade framför mig, en halv meter ifrån. Det gjorde ont i mig att se. Totalt sönderstucken överallt, ögonen blev dimmiga, kroppen lummig och hon försvann in i en värld där jag inte sätter min fot.
Har aldrig förnekat att jag provat. Av ren nyfikenhet. Fler än en gång. Olika droger: läkemedel, hasch, amfetamin, kokain. Samma resultat oavsett. Den där "sköna" känslan som ska infinna sig infann sig aldrig hos mig. Tvärtom! Min kropp blev hysteriskt sjuk och sällan har jag väl kräkts som då. Att inte ha kontroll över sig själv var fruktansvärt! Hur jag än bar mig åt kunde jag inte tänka klart. Jag hörde mina vänners röster, men uppfattade aldrig vad som sas. Jag såg dem, med rullande ögon. Att röra sig var som att lära sig gå på nytt. En fullfjädrad handlingsförlamad!
Hur i helvete kan man gilla det?! Övergår mitt förstånd.
Idag fick jag veta att hon lämnat sin kille. Det är stort eftersom två pundare inte direkt triggar varandra till att sluta. Såg henne en snabb sväng igår. Det var skillnad. Hon såg bättre ut, friskare. Hon har bestämt sig. För att sluta. Jag gillar det! Abstinens och fortsatt hård kamp återstår innan hon är clean. Jag önskar lycka till. Det är svårt att imponera på mig, men jag vill att du gör mig stolt nu. Kom igen tjejen, jag vet att du kan fixa det hära! =))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.