Magkänsla

När man känner att något inte är ok backar man. Att ignorera sin magkänsla är att vara dum. Träffade en bekant idag som jag varit väldigt tight med. Nu har vi inte umgåtts på flera månader. Jag har inga bekymmer med henne. Hennes problem är drogerna. Och det är synd. Jag säger inte åt henne hur hon ska leva sitt liv. Men jag säger att det är dags att lägga av och rycka upp sig. Jag vill inte att något ska hända. Skulle bli enormt besviken om jag fick nå tråkigt samtal. Och detta berättade jag idag när vi tog en kaffe. Hennes svar lät inte vänta på sig - händer det så händer det! Men snälla du, kom igen! Jag vet att du kan. Men du vill inte.
Tanken var att jag skulle följt med henne hem o tjötat. Men när skjutsen anlände fick jag en creepy känsla i kroppen. Chauffören såg långtifrån ren ut. Jag valde att inte följa med. Givetvis berättade jag varför. Hon accepterade detta. Hon vet att jag inte gör nå jag inte vill.

Jag har aldrig förnekat min kontakt med droger. Jag har varit ärlig och berättat när, var och hur. För er som inte vet: min första kontakt blev kokain. Därefter inkom amfetamin, piller och röka. Har aldrig någonsin varit beroende eller haft regelbundna perioder. Enbart för att prova. Dålig ursäkt jag vet. Men iaf ärlig. Finner inte tjusningen med något av ovanstående. Klart mindre stolt över detta! Fy fan. Aldrig mer. Och det svär jag på. Det är illa nog att röka cigaretter. Eller ens dricka alkohol för den delen. Det är vad jag kallar accepterade droger.

I Vaggeryd är det väldigt vanligt med drogerna. Jag vet att några av mina vänner håller på. Vissa av dem är beroende. Jag lider med dessa. I mina ögon är de inte sämre människor än någon annan. Men jag önskar att de la av medan tiden är på deras sida. Av respekt gör de aldrig något synligt framför mig. Jag har sagt min åsikt och de känner till den. Det är en liten tröst i allt sorgligt.
I mitt hem kommer aldrig något så värdelöst in! Och den som mot förmodan skulle överskrida denna lag gör bäst i att gå under jorden. Jag skulle bli skogstokig. Men framförallt jävligt besviken!

Nu kanske ni ser ett gäng pundare framför er som ser ut som hej-kom-o-hjälp? Men vet ni, de flesta har arbeten, ser bra ut och uppför sig prickfritt. Mitt ord för dessa - osynliga missbrukare. Sånt är farligt.
Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Så in i helvete synd!