111125 - en stor dag i liten förpackning!

Tja tja bloggen...skojjar bara - orka va Kissiecopy ^^
Jag har fått väldigt mycket frågor om vår stora dag då lilla fröken Cederbom bestämde sig för att göra entré. Så istället för att svara er en och en gör jag ett inlägg. Jag är så förbannat smart eller hur?! Haha. Skulle gjort detta för flera veckor sedan, men tiden går åt till annat, som att mata o byta på baby och pussa min stora älskling. Har jag sagt att jag är världens lyckligaste? =D
Iaf så får ni här en återblick av hur vår fantastiskt vackra dotter anlände, X2000 är långsamt jämförelse med Melina, det är så hon heter. Melina Annelie Ingegerd Cederbom <3
Hon var egentligen beräknad till den 30 december.

Torsdag 24 november:
Som vilken dag som helst under graviditeten, miljoner toalettbesök, en överaktiv och sprattlande bebis i magen. För att ytterligare tillkännage sin existens hickade hon mycket och länge, jag avskydde detta hoppande i skafferiet som jag inte kunde få att sluta! Hur kan man hicka så mycket när man är så liten?! Herregud! ^^
Älskling var på jobbet och dagen förflöt med musik, promenad och mat. Rätt behagligt, trodde faktiskt aldrig att jag skulle kunna koppla av såhär utan att få CP-bryt av rastlöshet. Eloge till mig =)
På kvällen somnade jag i vanlig ordning tidigt, i soffan. Martin spelade på datorn och svor säkert fula ramsor emellanåt, inget jag hörde under min skönhetssömn =P
Vid förflyttning från soffa till snarklådan noterade jag en pytteliten våt fläck. Hade jag pissat på mig i sömnen? Ne knappast. Jag stressade inte upp mig över detta, tilläggas ska att jag några dagar tidigare ringt in till förlossningen av samma anledning. De sa åt mig att stanna hemma o inte oroa mig. Oroa mig? För vad? Flera veckor kvar innan det var dags för leverans ju =)
Med detta i bakhuvudet somnade jag tryggt bredvid mannen, kärlek!
Tror jag fick nån timmes sömn innan jag vaknade till igen, fan vad varmt det blev mellan benen! Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle vakna till. Gud va drygt tänkte jag, orka byta sängkläder mitt i natten. Nix, jag klev upp och gick på toaletten. Under de få kliven dit hann det strila än mer vatten. Som i koma släpade jag med mig en handduk tillbaka till sängen. Fortfarande lugn som en filbunke. Det krävs rätt mycket innan jag börja stressa ^^
Detta varma strilande fortsatte natten igenom, hade yttepyttelite sammandragningar, inte värre än tidigare under veckan.
Frukost intogs, dock med mindre aptit än vanligt.
Vi är nu inne på fredagen den 25 november. Älskling drog till plikten och jag hade planer att storhandla och städa. Men först ett samtal med mamma. Berättade för henne om natten och hon blev nog eld och lågor inombords utan att visa det utåt sett. Hon beodrade genast att jag skulle ringa förlossningen. Ok sa jag, jag gör väl det. Hade lovat att ringa tillbaka till mamma när jag pratat med dem. När jag ringde mamma var hon redan i Torsvik, på väg hit! Haha =P
Kl 10:30 skulle vi infinna oss på Ryhov för kontroll. Mamma anlände och vi drack kaffe, mysigt. Det var tryggt att ha henne där, visste jag då undermedvetet att bebis skulle komma? Inte en aning. Mamma var iaf säker på detta! Var tvungen att dra ner till Willys för att handla bindor, fan va äckligt! Bindor är för tjejer o bögar! Men ett måste, detta var första, men inte sista paret av byxor som jag kom att blöta ner ^^
Varför jag inte ringde Martin? Enkelt svar. Jag ville inte "störa" honom i onödan, sån är jag.

Efter att ha blivit uppkopplad till CTG och legat med detta i 30 min (gud va tråkigt! Gäsp) så slängde jag iväg ett sms till honom. Fortfarande inte alls övertygad om att vi några timmar senare skulle ha en dotter. Återigen. Mamma visste. Hon klargjorde gång på gång för all personal att hon haft störtförlossningar och att det i hög grad troligtvis är ärftligt. Lyssnade någon på detta? Nej. Efter snabbt avklarad kontroll om det var fostervatten som rann så fick vi ett rum. De vågade inte kolla huruvida jag var öppen eller inte pga infektionsrisk.
Efter ett dåligt intag av frukost var vi snorhungriga alla tre, mat för 17! Älskling hade anlänt med buss lagom till fostervattenkontrollen.
Vi drog upp till sjukhusets fik och intog skitäcklig mat. Det stillade hungern men det var oxå allt! Bläää...jag är bortskämd med utsökt hemlagat =D
När vi ätit klart och återigen befinner oss på "vårt" rum bestämmer sig mamma för att åka hem. De har besök av svärmor. Bra tajmat. Tss ^^
Vi blir själva. Jag och finaste. Det drar en aning i magen men inte märkvärdigt. Till en början. Efter bara några sammandragningar förändras detta med en explosion! Fy-fan-i-helvetes-jävlar alltså! Min smärttröskel är hög, men på bara några minuter blev jag jordens mest sårbara människa. Utan underdrift. Jag låg på golvet, oförmögen att för stunden ta mig upp till sängen. Älskling fanns bredvid hela tiden och kramade, lugnade och rätt skräckslagen över att inget kunna göra för att hjälpa. Stackarn. Jag bad honom att ringa på klockan, jag behövde smärtlindring. Nu! Hu!
Martin ringde och in kom en ur personalen, men vi såg inte röken av vår barnmorska. Som var inställd på barn om ett dygn eller några. Ha, hon bet i det sura äpplet.
Värkarna kom tätt och vi började klocka, 3 minuter, sedan nästa. Vafan, kan det inte sluta snart så jag får lite vila?! Vi hann bara klocka vid ett tillfälle, sedan var det ingen idé att fortsätta. Jag minns tydligt när jag sa: nu kommer den. Då var vi ensamma i rummet. Behöver jag återberätta hur Martins uttryck såg ut? Hahaha...
De fick för sig att de skulle koppla upp mig på CTG igen, hallå! Helt omöjligt. Jag vred mig som en mask på fiskkroken av smärta! INGEN rör min mage i det tillståndet. Barnmorskan hade påkallats och hon dök in. Beslöt sig för att dra på ett par handskar och kolla OM jag var öppen. Om? Kunde de inte se det på mitt kroppsspråk? Gaaahhh...
Hon klämmer ur sig: öppen 4 cm, vi måste koppla på elektrod på barnets huvud. Mmm, hej o hå. När hon strax därpå ska fästa elektroden säger hon sjukt förvånat: herregud, nu är hon helt öppen! Jag känner huvudet i bäckenet!
Jaha, precis som att jag inte noterat det! Maaaj gaaad. Nu fick de bråttom. Fram med lustgas. Men tack vettja, inte en dag försent, haha. Tog mig en stund att fatta hur den skulle användas. Andas! Andas! Jävla tjöt, jag använde den som ljuddämpare ^^
Jag grät. Martin grät. Jag grät ännu mer eftersom jag inte förstod varför älskling grät. Varför var han ledsen? Haha, skev man blir av lustgas ^^
Krystvärkar 18:10. Barn fött 18:12
Kroppen skakade okontrollerat efteråt och jag fattade nada. Zero. Vilket jävla oväsen - någon skrek för full hals!! Något blött lades på magen. Med en vit mössa. Hmm. Tog en stund innan jag frågade: har den hår? Haha. Ingen visste då vilket kön den här gaphalsen hade. Övergår mitt förstånd hur man kan va så liten men låta som ett flygplan! Jisses.
Vi hade plötsligt fått ett barn. En dotter. Blivit mamma o pappa. Hur fan gick det till?! Det var ju flera veckor kvar till beräknat datum. Vi skulle ju hinna med lite annat först. Som att julbaka o annat trams =P

Melina visade hela världen hur frisk o stark hon minsann är. Om än liten. Som en docka. En bedårande vacker sådan! För jo - bebisar kan absolut va skitfula att titta på. Men inte hon. Näpen som få och massa brunt hår. Som jag önskade =)
Med sina 2040 gr och 43 cm såg hon fruktansvärt skör ut. Så liten så liten! Men jag kan lova er, den här tjejen är grymt bestämd och stark. Underbart med sådan vilja. Om den används rätt, vilket den gör. Melina är otroligt snäll! Enda gångerna hon morrar är när hon är hungrig eller ska byta kläder. Hon gillar inte att bli kall, då visar hon sitt missnöje genom att höja rösten. Det är helt ok, vi kan leva med det ;)

Slutligen kan jag berätta, att krysta ut barn är en baggis. Det är bara att använda sina muskler och trycka på! Det som gjorde ont var värkarna! Skulle kunna skriva ett A4 med svordomar om hur brutalt ont de gjorde. Men jag avstår. Min kropp är inte skapt för att bära barn fastän vår barnmorska hävdade motsatsen. Hon tackade åtskilliga gånger för den upplevelse hon fick vara med om när Melina föddes. Barnmorskan har aldrig varit med om något liknande och hennes egna ord var: så jävla häftigt!
Mja ja, kan så varit. Men nu tackar min kropp för den prestationen och går vidare =D
Efter att ha varit inskrivna på neonatal och neo hemsjukvård är vi nu hemma, och lever som en familj på riktigt. I skrivande stund innebär detta att jag ligger i soffan med varulvsungen på bröstet medan mannen spelar på datorn. Woohoo, vi är så jävla roliga =P
Vi är åtminstone genuint glada och lyckliga. Kärlek är det bästa som finns <3